Nu har jag äntligen införskaffat mig en iphone och installerat en underbar app. Så skönt att kunna blogga via mobilen. Under den senaste tiden har jag ridit, köpt en bil,jobbat och umgåtts otroligt mycket med fina vänner. Även satt på mig studentmöSsan för nu är de endast 3 veckor kvar till studenten.. Känns otroligt.

Jag har även insett mina brister och ska nu än en gång försöka få hjälp. Jag vet att jag bara kan hjälpa mig själv men jag känner att jag behöver stöd och hjälp från kunnit folk. För mig har de vart ett stort steg att erkänna detta.

Jag har ju inte sagt att Razzia har fått föl va?
Men de har hon! Så nu har jag blivit extramamma hehe :) På långfredagen kom denna lilla plutt.
Känns helt underbart att äntligen få se den lilla skapelsen, som legat i mammas mage i över 1 år innan hon kom ut. Underbara fölis <3 Vi har dock inte hittat på något fint namn ännu. Har ni några förslag?

Här om dagen var jag vid morfars grav tillsammans med vonkan och piffade upp lite. Åh så fint de blev! Fina fina fina morfar, jag saknar dig så.
Den senaste tiden har jag saknat så otroligt mycket. Jag har ju saknat varje dag i snart 4 år, men samtidigt så har jag kommit in i en period då jag helt plötsligt börjat storböla helt plötsligt och saknat, saknat och saknat. Flera dagar har jag gråtit lika mycket som dagen då jag dog. Antar att de är för att jag är i en känslig period nu. Vet inte riktigt.

Känner ni igen känslan om när man verkligen vill berätta något men man får inte ut det? Så känner jag just nu. Det var ett tag jag kände så och senast jag kände de såhär intensivt, de var när jag skar mig. Vissa dagar kunde jag helt plötsligt få impulsen av att dra upp tröjärmarna och störta fram till mamma och skrika"jag orkar inte dölja de här mer, snälla hjälp mig". Men jag gjorde ju inte så då, jag fortsätte att smussla och anstränga mig för att mina föräldrar inte skulle märka att jag skar mig.
Men jaja, de var då de.

De är flera i min närhet som påpekat att jag har gått ner i vikt. Men själv kan jag faktiskt inte se detta. Jag har ju haft problem tidigare med maten och jag har nog aldrig riktigt haft ett sunt beteende till mat. Jag är en missbrukare, i vad de än är. För mig har de alltid vart allt eller inget. Antigen käkar du allt du vill, eller inget.När jag var yngre så svälte jag mig. Jag var såkallad pro ana. Jag var riktigt tunn en period, men sedan fick jag hjälp att börja äta och helt plötsligt hetsade jag i mig all mat jag hade stått emot. Helt plötsligt så käkade jag som en häst och gick självklart upp ett par (typ 10-15) kilo på köpet.

Efter årsskiftet kände jag verkligen att nu får de vara nog med att väga de jag gör. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ta tag i vikten. Egentligen ville jag ju bara gå ner 5 kilo, jag var ju ändå normalviktig. Bara magen blev lite plattare så skulle jag bli nöjd!Jag kämpade väl lite, gick ner sisådär 2 kilo men hetsade och gick upp dom igen. Jag är inte tjock, men jag har ju alltid.. haft lite svårt för att ha former. Jag vet inte varför jag har en sådan äcklig snevriden självbild - men det har jag.

Jag klarade inte av sötsuget och hungern. Så jag kollade runt efter lite tillskott på nätet som kanske skulle kunna hjälpa till att avtrubba sötsuget och hungern. De slutade med att jag kom in på en sida som sålde efedrin och reductil. Jag vet ju vad de är för "skit" mren vafan gör man? Jag beställde hem reductil. Ni som inte vet vad de är googla reductil.
Hungern,törsten och sötsuget försvann. Jag behöver inte käka på flera dagar längre och jag rasade ju såklart i vikt. För mig var de så jäävla skönt att sluta vara hungrig, och sluta vara sugen. Dessutom blev jag så himla mycket gladare ju mer och mer kilon som droppade av vågen, även fast jag inte såg på kroppen. Jag blev automatiskt glad och pigg.

Nu har jag fuskat. Käkat godis, donken, mat osv. Varför vet jag inte, för jag är sugen på att tugga antar jag. Jag har haft en paus med reductil i cirka 1 vecka nu. Men har en hel månadsförbrukning kvar. Så jag har börjat knappra piller idag. För jag når så bra av dom, blir pigg och glad, men även för att jag  Jag vet hur sjukt de låter men jag vet inte vad jag ska skriva eller säga. Jag måste få skriva de här. Jag älskar former på kvinnor, men samtidigt kan jag inte se formerna jag har på min kropp som vackert. Men jag fattar inte, jag blir så otoligt ledsen på mig själv och fattar inte vad jag strävar efter egentligen. Vad håller jag på med? Först skulle jag gå ner 5 kilo och nu har jag gått ner 11 kilo istället? Ändå så är jag inte nöjd? Är jag dum i hela huvudet?

Förlåt för jag delar med mig av de här. Men nu fattar ni. Jag hetsar mig själv till att räkna kalorier och de är inget jag vill att ni ska få vara med om. Jag vill inte att ni ska se hur mycket/lite jag äter eller hur mycket jag tränar. Jag vill aldrig hetsa någon till att tänka såhär om sin kropp.
Men all den osäkerhet jag känner efter allt, de tar jag ut på mitt utseende. Jag strävar efter ett mål som jag inte ens vet hur de ser ut. Men samtidigt är jag väldigt medveten om de här, att jag har en snevriden bild. Jag kämpar varje dag med min självkänsla. Den är så låg så jag vet inte vad ibland. Jag har såna stora krav på mig själv så jag inte förstår på mig själv. Varför inte bara njuta av livet?

Jag känner mig som en sådan dålig förebild, som jag svikit er alla. Men jag är ärlig, alltid ärlig.

Jag vill att ni som har följt min blogg så länge, kommenterat och stöttat mig i alla lägen är så otroligt fina människor. Jag blir så rörd och jag vet inte hur jag ska kunna tacka er för alla peppande kommentarer och allt ni har givit mig. Jag har inte bloggat på ungefär 1 år på "riktigt" men ändå hänger flera hundratals läsare kvar, mejlar och kommenterar. Det betyder väldigt mycket för mig och en deppig dag kan jag plocka fram mina fanbrev jag har fått hem och läsa och bara le.

Idag är första gången på 1 månad jag loggar in på bloggen och har suttit och läst igenom gamla inlägg och kommentarer och jag har fått tårar i ögonen. Jag har vart vilsen, provocerat och vart ärlig. Men i allt de här så ser jag ändå mig själv så starkt även fast jag var så osäker. Jag är jag, bara jag.

Jag har inte riktigt haft glöden till att blogga. Jag vet inte riktigt om/när den kommer tillbaka. Främst har så mycket annat kommit ur vägen. Jag sitter knappt vid datorn längre. Min tid går åt till att gå i skolan, vara i stallet och jobba. Men jag kan säga att jag mår bra iallafall. Jag mår så otroligt bra. Varje gång jag kliver upp så ser jag alla färger och tycker allt är så fint. Jag dricker inte längre, röker inte längre och att ta droger finns inte i min värld. Men jag tror aldrig att jag kommer släppa min älskade blogg. De här har vart min dagbok, min terapi och jag har haft så stor nytta av att skriva.

Klart jag får ångest ibland och knappt orkar kliva ur sängen. Men jag har min egna medicin emot ångesten, nämligen att lyfta huvudet och fortsätta gå. Jag väljer att må bra, jag väljer att ta vara på de här jag har fått. För jag har fått en sådan otrolig erfarenhet i livet.
Jag kommer inte att ta bort mina ärr efter ha tänkt mycket på det. De här är jag och har varit jag så länge. Jag behöver inte försvara vad jag har gjort emot mig själv, för de är historia nu.
Ta  hand om er vänner!

Haha jaa ni får skratta lika mycket åt bilden som jag gör, meningen var ju att se ut som en fisk.. :D Man kan ju ha lagom kul en söndag..